måndag 19 oktober 2009

Just an ordinary day


På något vis försvinner alltid mina måndagar.
Jag kommer till skolan vid tjugo i åtta, börjar med engelska tjugo över och sen rullar det bara på. Rast, lunch, fysik, samhäll och svenska. Vecka efter vecka efter vecka... Hemma vid fyra och ensembelrep vid sex. Mat antingen före eller efter repet sen pluggande och datorn. Och plötsligt ska jag gå och lägga mig för att sova så att jag orkar med tisdagen. Som försvinner på samma sätt. En ändlös räcka av dagar som masar sig på och sedan inte blir minnesvärda, för trots små skillnader händer ju bara samma gamla saker, dag efter dag, vecka efter vecka.

Ge mig något att minnas!
Jag vill inte se tillbaka på livet och inse att det har slösats bort. Jag vill kunna se de små glimtarna som trots allt finns där. Ett leende, en kram, några snälla ord. Det är så lite som kan förgylla mina dagar och även om allt inte lagras i minnesbanken så finns känslan kvar. Känslan av att jag är uppskattad, att någon tycker om mig, att folk trivs med att just JAG finns. Det är väl egentligen det enda jag vill.

Till Betty: Du vet att jag finns här för dig i vått och torrt, du kan prata med mig om allt och jag älskar dig.
Till Helena: Grattis gumman nu när du har blivit stora flickan! Har så många minnen med dig från när vi var mindre och nu har du gått och blivit 18!
Till Wannerberg: En kram förgyller dagen, två gör den bara ännu bättre. Tack för att du finns.

1 kommentar: