Vad är det som händer egentligen? Fredag var det ju för någon timme sedan, så varför sitter jag nu här och upptäcker att tiden sprungit ifrån mig igen och det är söndagkväll och jag har inte varit social och knappt varit ur huset, vad är det här?
Eller nja, nu tog jag väl i ändå, igår var jag trots allt i Malmö med pappa och brossan när de beställde en kontrabas för 14'995 svenska riksdaler. 3/4:dels, ska transporteras från Kina och kommer fram någon gång nästa eller nästa vecka igen. Nu undrar jag bara hur pappa har tänkt slå in den och om den går in under granen, jag tror inte det, med tanke på att den borde vara ungefär lika stor som själva granen, det tål att tänkas på det där.
Och just det, idag fick jag träffa sångtöserna, det är få personer som är så söta och bra som dom, jag gillar det skarpt! Vi är hur knasiga som helst, det kan inte förnekas, och damn vad roligt vi har ihop. Dock måste jag säga att jag är glad att jag har sluppit Alexandras dödshopp och våldtäkter sen vi höll på med musikalen i våras, och ja, det är lika mysko som det låter, så fråga inte. I alla fall, jag älskar er och det går inte att ändra på!
Efter repet gick färden vidare ut mot Center Syd och jag skaffade mig ett par nya, hela tygskor. (Det betyder inte att jag kommer sluta att använda dom gamla, även om det är hål i dom, men det är bra med ett par att byta med.) Pappa köpte en JULGRAN!!! Jag har noll julkänsla trots skyltningar överallt och det faktum att det är första advent idag, köphetsen står mig dessutom rakt upp i halsen redan. Vart är vårt konsumtionssamhälle på väg? Idiocracy here we come. (Ja, jag såg den filmen igår, och ja, jag skrattade, men ändå.)
Lite precisionskörning har jag faktiskt också hunnit med, jag kan alltså snart parkera mellan två bilar utan att tagga dom med färgen från pappas bil, ganska bra troligtvis. Men ja, det kändes att det var ett tag sen jag satt bakom en ratt och det får jag väl ändra på om jag så småning om ska kunna skaffa mig ett körkort, det är bara så svårt för mig att ta mig tid till det.
Oj, nu blev det kanske mycket på en gång och på ett väldigt oorganiserat sätt, som tankarna i mitt huvud ungefär. Det finns inget som inte är komplicerat längre, tack för det o allsmäktige, om det nu är så att mitt öde står skrivet i en gammal dammig pergamentrulle någonstans.
Får helt enkelt lyda mitt eget råd och le, för det gör faktiskt livet lite lättare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar